söndag 8 november 2015

Med födseln kommer släkten, med döden fienden.

Nu har jag fått nog. Riktigt jälva fucking nog. Jag har gråtit, ältat, funderat och gråtit igen. Och det som tar alldra mest sjukt är nog det att tänka på hur pappa skulle må om han vetat vilken börda hela döden var för mej. Allt jag gör blir fel. Men i mitt hjärta är allt ändå så rätt. Hela barndomen väntade jag hem pappa från sina resor. Jag räknade dagarna. Var jag ledsen cyklade jag till mormor. Mitt självförtroende var alltid på botten. Ängslig och orolig var jag. 

Idag ska jag visa framfötterna, älska mina barn och barnbarn utan gränser. Uppmuntra dem och ge dem tid. Nu när det finns tid. Tiden går så fort. Och ingen lever för evigt.

Inga kommentarer: