lördag 4 februari 2017

Bus ungar

Ja visst tror ni nu att jag ska skriva en berättelse om barnbarnen? Men dehär e ju om mej och min man. Vi gillar att skriva mess åt varandra med en innebörd som bara vi förstår. Vi har ibland liksom ett eget språk. Det blir väl så då man varit länge tillsammans. Som att man genast vet vem den andra pratar med i telefon eller att man vet vad den andra tänker. 

Idag då jag kom ut till villan var jag ganska trött efter att ha gett allt och tillbringat flera timmar med barnbarnen. Jag satte mej i korgstolen ute och läste en tidning. Vi grillade och åt biff och sallad. Värmer glögg på kaminen. Sedan ville han gå till villagrannarna och jag kände mej ganska färdig för en tupplur men då skulle de bli svårt med sömnen till natten. Så vi promenerar vi väg och då vi gått en bit tycker han att vi skulle ha kunnat ta skotern. Jo, vi små rusar tillbaka. Kul. Vi packar på oss mera kläder. Hjälmar. Och skinnvantar. Vau vilken sprallig känsla att susa fram. 



Jag bara älskar känslan av två helt åtskillda världar. En hemma och en här ute. Här ringer telefon sällan. Här har ingen speciella krav på mej. Här får jag vila, sova, vara mej själv. Här har vi helt andra vänner än hemma. Två stora örnar flyger ute på isen. Äter fisk som någon lämnat kvar åt dem. Skymningen kommer och vi eldar bastun. Inatt ska jag sova ut bara frassin låter mej göra det.

Inga kommentarer: